En artikel jag skrivit nyligen handlar om vem som bestämmer över de nya professionella verktygen. Jag har fem års insamlad empiri som backar upp mina slutsatser, samt erfarenheter från olika kommuner där jag arbetat med kompetensutvecklingsinsatser, men som många andra forskare är det det dagliga livet som bekräftar slutsatserna. I mitt fall består dessa dagliga erfarenheter av samtal med min fru, särskilt nu när hon har blivit med Smart-board.
Jag vill inte vara sexistisk så låt oss säga att min fru tillhör den del av mänskligheten som inte helt frivilligt digitaliserats, it-fierats, mobiliserats och kopplats upp. Möjligen har hon avskräckts av den tid hennes man tillbringat framför datorer sedan 1970-talets slut. Hon har svårt att se att det finns något tidsbesparande med tekniken.
Nu har hon som sagt fått en Smart-board. För den som inte vet det är det en modern White board som visar samma bild som på datorns bildskärm men där man också kan skriva, visa film, dra saker fram och tillbaka med fingret, genomföra gemensamma diktamensövningar och mycket annat. Den har en förvånansvärt fokuserande effekt och hennes elever sitter spända framför den när de diskuterar olika problem som visas upp.
Allt borde alltså vara frid och fröjd. Problemet är att hon inte äger verktyget. Det började med att datorn skulle installeras om och det gjorde teknikerna utan prut. Ja alltså verkligen utan prut. De blåste helt enkelt alla tidigare installationer inklusive min frus material och elevernas. Den kvällen kom det några små antydningar om vad man skulle kunna göra med klantiga tekniker och hur mycket tid det skulle ta att leta upp material och ta fram nytt material. Från den luttrade mannen hördes bara små kommentarer om vikten att ta backup.
Sen tog en veritabel följetång av problem vid. Varje kväll avhandlades något program som hade försvunnit och som de stressade teknikerna nog skulle kunna lägga in om ett par veckor. Jag fick lära mig att det inte gick att spara på datorn. Att lagringskvoten var så liten att den fylldes på mindre än en vecka. Att det fanns någon spärr som hindrade henne att koppla upp sig mot bibliotekets talboksdatabas. Att strömmande media inte gick att köra. Att personalen visserligen utrustats med en minnespinne men att hon inte hade behörighet att hämta material från den. Att hon hade fotograferat tillsammans med eleverna men att hon inte hade behörighet att hämta bilderna till datorn. Slutligen en kväll sa hon:
- Nu har jag arbetat nästan en timme med materialet för en lektion och imorgon när jag har använt det måste jag radera alltihop för att få plats med annat. Kom inte och säg att det här sparar tid.
Den nya vokabulären, med drivrutiner och minnespinnar och talboksdatabaser borde ha varnat mig. Istället vägrade jag tro på min fru och infann mig på hennes skola. De program hon ville ha installerade och saker hon ville ha fixade borde ta mig en knapp halvtimme att fixa. Det var en intressant upplevelse. Efter en timme gav jag upp. Det känder som en slags kombination mellan Sisyfos arbete och att ha hamnat i labyrinten i Knossos. Hur jag än bar mig åt stötte jag på hinder. Slutligen åtserstod möjligheten att hacka systemet och det vågade jag inte med tanke på min frus fortsatta anställning.
Den totala investeringen i en Smart-Board med all kringutrustning, elektrikerarbete och annat ligger kring 40 000. Jag lovar er att det är värt det. Men just nu håller jag med min fru. Om det är såhär infrastrukturen fungerar på våra skolor så inte är det någon tidsvinst. Inte är det någon annan vinst heller för den delen för allt som var värt att göra har förbjudits.
söndag 18 mars 2007
Imitera, skapa eller fuska
Carola har bråkat med mig. Nu har du inte varit inne och skrivit på över en vecka. Jag åberopar kampen om tiden som skäl. Klämd mellan arbetet att ta fram policyer om fusk, några antologiartiklar, en avhandling, några kurser, bolognaprocessen, högskolepedagogiska kurser, upphandlingar av lms:er och en TV-inspelning om fusk sitter man ganska tight för att uttrycka det milt sagt ovetenskapligt.
Jag prioriterade TV-inspelningen när jag väl fått iväg antologikaptilen och policyförslagen. Jag har precis lättat från TV-soffan där jag sett inslaget. Tyckte inte alls jag hann få sagt vad jag ville och kände mig nästan tvekande till att titta på programmet. Men visst är det en intressant process. Jag blev uppringd sådär i oktober 2006 av Skolfronts redaktion. Sen har det ringts och gjorts förberedande intervjuer från och till i fem månader. I den sektorn av mediavärlden tycks det finnas framförhållning, arbetsdelning, minutiösa och nästan oruckbara tidscheman och mycket annat. Jag har talat med researchers, producenter, programansvariga och programledare och slutligen med sminkösen. Allt för ett inslag som slutligen blev 5.40 minuter av ett 25 minuter långt program. Det finns en slags utväxling här som till och med slår mitt eget förberedelsearbete inför kurser med god marginal särskilt om man betänker hur många som varit inblandade.
Hur gick det då?
Ja hur är det Bodil Jönsson brukar säga?
-Tankar tar tid!
Det blir inte mycket tid att tänka i en studio. Jag ser dessutom i en utskrift på UR:s webbsida att jag har sagt följande under intervjun innan programmet.
- Visst ska man ta fusk på allvar, men samtidigt har utbildningarnas krav på elever höjts. Uppgifterna har blivit svårare. Om fusket accelererar är det banne mig vårt fel, då är det undervisningen som är undermålig. Då har eleverna två val, antingen hoppa av utbildningen eller fuska av ren desperation.
Ja det skall ju vara lite tillspetsat när det skall gå snabbt. Givetvis kommer studenter att fuska även om vi har en bra undervisning. Inte heller tycker jag det är okej att fuska för att man sätts under press i sin utbildning. Fast jag står för att vi har ett ansvar. Det största ansvaret handlar om att hitta former för utbildning och examination som går ihop och hitta den tid som studenterna behöver för att lära sig och den tid vi behöver för att stöda deras lärande. Skapande processer tar tid. De saknar dessutom facit och kan vara ångestskapande. Hur förenar vi kravet på att lära studenter arbeta i sådana processer med kravet på att examinera individer?
Förhoppningsvis blir det mer tid under kursmomenten på högskolan. Tid just att fundera över hur det man säger kan tänkas gå fram. Tid att korrigera och reparera och reflektera över vad man sagt. Förhoppningsvis har jag bättre kontroll över händelserna. Trots det finns det inga garantier.
Jag prioriterade TV-inspelningen när jag väl fått iväg antologikaptilen och policyförslagen. Jag har precis lättat från TV-soffan där jag sett inslaget. Tyckte inte alls jag hann få sagt vad jag ville och kände mig nästan tvekande till att titta på programmet. Men visst är det en intressant process. Jag blev uppringd sådär i oktober 2006 av Skolfronts redaktion. Sen har det ringts och gjorts förberedande intervjuer från och till i fem månader. I den sektorn av mediavärlden tycks det finnas framförhållning, arbetsdelning, minutiösa och nästan oruckbara tidscheman och mycket annat. Jag har talat med researchers, producenter, programansvariga och programledare och slutligen med sminkösen. Allt för ett inslag som slutligen blev 5.40 minuter av ett 25 minuter långt program. Det finns en slags utväxling här som till och med slår mitt eget förberedelsearbete inför kurser med god marginal särskilt om man betänker hur många som varit inblandade.
Hur gick det då?
Ja hur är det Bodil Jönsson brukar säga?
-Tankar tar tid!
Det blir inte mycket tid att tänka i en studio. Jag ser dessutom i en utskrift på UR:s webbsida att jag har sagt följande under intervjun innan programmet.
- Visst ska man ta fusk på allvar, men samtidigt har utbildningarnas krav på elever höjts. Uppgifterna har blivit svårare. Om fusket accelererar är det banne mig vårt fel, då är det undervisningen som är undermålig. Då har eleverna två val, antingen hoppa av utbildningen eller fuska av ren desperation.
Ja det skall ju vara lite tillspetsat när det skall gå snabbt. Givetvis kommer studenter att fuska även om vi har en bra undervisning. Inte heller tycker jag det är okej att fuska för att man sätts under press i sin utbildning. Fast jag står för att vi har ett ansvar. Det största ansvaret handlar om att hitta former för utbildning och examination som går ihop och hitta den tid som studenterna behöver för att lära sig och den tid vi behöver för att stöda deras lärande. Skapande processer tar tid. De saknar dessutom facit och kan vara ångestskapande. Hur förenar vi kravet på att lära studenter arbeta i sådana processer med kravet på att examinera individer?
Förhoppningsvis blir det mer tid under kursmomenten på högskolan. Tid just att fundera över hur det man säger kan tänkas gå fram. Tid att korrigera och reparera och reflektera över vad man sagt. Förhoppningsvis har jag bättre kontroll över händelserna. Trots det finns det inga garantier.
onsdag 14 mars 2007
Kreativiet och tid - Kupferberg Malmö Högskola
Om några timmar är det konferens kring en antologi jag är en av redaktörerna för. Boken ska ge en översikt av forskningsperspektiv som nordiska forskare använder för att studera lärares arbete.
Det känns som julafton att läsa alla bidrag. Professor Kupferberg från Malmö högskola skriver om kreativitetssociologiska perspektiv på lärararbete och pekar på det faktum att kreativa människor som konstnärer och författare arbetar med den totala uppmärksamheten, att fokusera och reagera på sätt som ofta kräver ostördhet och tid och att det man ägnar sig åt ofta är att iaktta vad andra gör eller har gjort och relatera det till sitt eget, eventuellt kan man även i vissa stadier ägna sig åt att imitera och påpekar, Feiwel Kupferberg, med hänvisning till Vygotskij, skriver han: "Mellan att imitera och skapa själv är det en gradskillnad snarare än en artskillnad"
Bidragen som ska behandlas på dagens konferens är arbetsmaterial, men Kupferberg har inte skrivit några varnande ord "citera ej" så jag tar mig friheten... Han skriver vidare"Skolan har inte förmått förmedla den viktiga lärdomen att självdisciplin och lek är två sidor av samma sak. Den har inte kunnat skapa en kreativ läromiljö som förmår att kombinera det lekfulla som är en viktig bit av kreativiteten med ett starkt fokus eller förmåga att koncentrera sig på en och samma uppgift i lång tid som kännetecknar den yrkesmässiga vuxenkreativiteten." Ett av hindren som lyfts fram är skolans tidshantering, både när det gäller lärares och elevers arbete.
Jag ska försöka prata vidare med honom om detta när vi ses.
Det känns som julafton att läsa alla bidrag. Professor Kupferberg från Malmö högskola skriver om kreativitetssociologiska perspektiv på lärararbete och pekar på det faktum att kreativa människor som konstnärer och författare arbetar med den totala uppmärksamheten, att fokusera och reagera på sätt som ofta kräver ostördhet och tid och att det man ägnar sig åt ofta är att iaktta vad andra gör eller har gjort och relatera det till sitt eget, eventuellt kan man även i vissa stadier ägna sig åt att imitera och påpekar, Feiwel Kupferberg, med hänvisning till Vygotskij, skriver han: "Mellan att imitera och skapa själv är det en gradskillnad snarare än en artskillnad"
Bidragen som ska behandlas på dagens konferens är arbetsmaterial, men Kupferberg har inte skrivit några varnande ord "citera ej" så jag tar mig friheten... Han skriver vidare"Skolan har inte förmått förmedla den viktiga lärdomen att självdisciplin och lek är två sidor av samma sak. Den har inte kunnat skapa en kreativ läromiljö som förmår att kombinera det lekfulla som är en viktig bit av kreativiteten med ett starkt fokus eller förmåga att koncentrera sig på en och samma uppgift i lång tid som kännetecknar den yrkesmässiga vuxenkreativiteten." Ett av hindren som lyfts fram är skolans tidshantering, både när det gäller lärares och elevers arbete.
Jag ska försöka prata vidare med honom om detta när vi ses.
söndag 11 mars 2007
I den bästa av världar
Ett hälsoprojekt pågår i kommun X som finansieras av bl.a. EU-mål3-medel. I projektet ingår en kurs om det vardagliga lärararbetet och hur det kan organiseras för att stimulera kunskapsutveckling och för att minska tidsbristsituationer.
Mitt under pågående kurs och projekt bestämmer ledningen att alla arbetslagsledare skall gå arbetslagsledarutbildning och 1/3 del av kursdeltagarna försvinner.
I sista kursmomentent ska vi tala om hur man kan organisera kunskapsutvecklande system som kan användas för bl.a. mottagande av nya lärare. Då får lärarna besked om att över 40 av dem skall sägas upp - nyanställda kommer man inte att hantera på ett tag.
Folk på kursen vet inte om de ska få jobba kvar. Lärare är så pressade att de hoppar av stresshanteringsstöd, för de varken hinner eller orkar ...
Så ser det ut en tid då alla talar om att satsa på skolan och lärarna.
Mitt under pågående kurs och projekt bestämmer ledningen att alla arbetslagsledare skall gå arbetslagsledarutbildning och 1/3 del av kursdeltagarna försvinner.
I sista kursmomentent ska vi tala om hur man kan organisera kunskapsutvecklande system som kan användas för bl.a. mottagande av nya lärare. Då får lärarna besked om att över 40 av dem skall sägas upp - nyanställda kommer man inte att hantera på ett tag.
Folk på kursen vet inte om de ska få jobba kvar. Lärare är så pressade att de hoppar av stresshanteringsstöd, för de varken hinner eller orkar ...
Så ser det ut en tid då alla talar om att satsa på skolan och lärarna.
tisdag 6 mars 2007
Korsordseffekten
Jag lärde mig ett nytt ord när jag var i Linköping å föreläste igår. En ombudsman berättade att de fått en ny arbetsuppgift som innebar att han har jour regelbundet. Det innebar att han var ombudsman "online" för att svara på medlemmarnas frågor. Å han berättade om hur svårt det var att gå ifrån å ta rast. "Jag ska bara svara på en till" "å en till" - konstigt, sa han, det blir som en slags korsordseffekt.
söndag 4 mars 2007
När det svartnade för ögonen
"När jag vaknade i morse svartnade det för ögonen. Det hade redan blivit kväll, så fort går tiden" - sa Ulla Skog i sitt framträdande i ett fullsatt Folketshus. Tiden är ett ämne också för ståupparna och folk skrattar igenkännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)