söndag 18 mars 2007

As time goes by

En artikel jag skrivit nyligen handlar om vem som bestämmer över de nya professionella verktygen. Jag har fem års insamlad empiri som backar upp mina slutsatser, samt erfarenheter från olika kommuner där jag arbetat med kompetensutvecklingsinsatser, men som många andra forskare är det det dagliga livet som bekräftar slutsatserna. I mitt fall består dessa dagliga erfarenheter av samtal med min fru, särskilt nu när hon har blivit med Smart-board.
Jag vill inte vara sexistisk så låt oss säga att min fru tillhör den del av mänskligheten som inte helt frivilligt digitaliserats, it-fierats, mobiliserats och kopplats upp. Möjligen har hon avskräckts av den tid hennes man tillbringat framför datorer sedan 1970-talets slut. Hon har svårt att se att det finns något tidsbesparande med tekniken.
Nu har hon som sagt fått en Smart-board. För den som inte vet det är det en modern White board som visar samma bild som på datorns bildskärm men där man också kan skriva, visa film, dra saker fram och tillbaka med fingret, genomföra gemensamma diktamensövningar och mycket annat. Den har en förvånansvärt fokuserande effekt och hennes elever sitter spända framför den när de diskuterar olika problem som visas upp.
Allt borde alltså vara frid och fröjd. Problemet är att hon inte äger verktyget. Det började med att datorn skulle installeras om och det gjorde teknikerna utan prut. Ja alltså verkligen utan prut. De blåste helt enkelt alla tidigare installationer inklusive min frus material och elevernas. Den kvällen kom det några små antydningar om vad man skulle kunna göra med klantiga tekniker och hur mycket tid det skulle ta att leta upp material och ta fram nytt material. Från den luttrade mannen hördes bara små kommentarer om vikten att ta backup.
Sen tog en veritabel följetång av problem vid. Varje kväll avhandlades något program som hade försvunnit och som de stressade teknikerna nog skulle kunna lägga in om ett par veckor. Jag fick lära mig att det inte gick att spara på datorn. Att lagringskvoten var så liten att den fylldes på mindre än en vecka. Att det fanns någon spärr som hindrade henne att koppla upp sig mot bibliotekets talboksdatabas. Att strömmande media inte gick att köra. Att personalen visserligen utrustats med en minnespinne men att hon inte hade behörighet att hämta material från den. Att hon hade fotograferat tillsammans med eleverna men att hon inte hade behörighet att hämta bilderna till datorn. Slutligen en kväll sa hon:
- Nu har jag arbetat nästan en timme med materialet för en lektion och imorgon när jag har använt det måste jag radera alltihop för att få plats med annat. Kom inte och säg att det här sparar tid.
Den nya vokabulären, med drivrutiner och minnespinnar och talboksdatabaser borde ha varnat mig. Istället vägrade jag tro på min fru och infann mig på hennes skola. De program hon ville ha installerade och saker hon ville ha fixade borde ta mig en knapp halvtimme att fixa. Det var en intressant upplevelse. Efter en timme gav jag upp. Det känder som en slags kombination mellan Sisyfos arbete och att ha hamnat i labyrinten i Knossos. Hur jag än bar mig åt stötte jag på hinder. Slutligen åtserstod möjligheten att hacka systemet och det vågade jag inte med tanke på min frus fortsatta anställning.
Den totala investeringen i en Smart-Board med all kringutrustning, elektrikerarbete och annat ligger kring 40 000. Jag lovar er att det är värt det. Men just nu håller jag med min fru. Om det är såhär infrastrukturen fungerar på våra skolor så inte är det någon tidsvinst. Inte är det någon annan vinst heller för den delen för allt som var värt att göra har förbjudits.

Inga kommentarer: