torsdag 5 april 2007

Den vanvettiga säkerheten

Dags för ett kort meddelande. En artikel skall vara klar före midnatt. Det är tre timmar dit och jag har använt alldeles för många referenser. Jag måste lära mig att använda så många som krävs. För den här antologin minst femton inte de 126 vi har använt. Tyvärr har dataavdelning gjort en ny säkerhetsuppdatering. Så nu fungerar inte makrona till EndNote. Vad hjälper det då att man har alla referenser i sin databas. Till råga på allt när jag försöker ta mig in här och gnälla lite så fungerar inte mitt lösenord. Så jag måste a omvägen över att nollställa lösenordet och skapa ett nytt. Har man inte jobb så.

söndag 18 mars 2007

As time goes by

En artikel jag skrivit nyligen handlar om vem som bestämmer över de nya professionella verktygen. Jag har fem års insamlad empiri som backar upp mina slutsatser, samt erfarenheter från olika kommuner där jag arbetat med kompetensutvecklingsinsatser, men som många andra forskare är det det dagliga livet som bekräftar slutsatserna. I mitt fall består dessa dagliga erfarenheter av samtal med min fru, särskilt nu när hon har blivit med Smart-board.
Jag vill inte vara sexistisk så låt oss säga att min fru tillhör den del av mänskligheten som inte helt frivilligt digitaliserats, it-fierats, mobiliserats och kopplats upp. Möjligen har hon avskräckts av den tid hennes man tillbringat framför datorer sedan 1970-talets slut. Hon har svårt att se att det finns något tidsbesparande med tekniken.
Nu har hon som sagt fått en Smart-board. För den som inte vet det är det en modern White board som visar samma bild som på datorns bildskärm men där man också kan skriva, visa film, dra saker fram och tillbaka med fingret, genomföra gemensamma diktamensövningar och mycket annat. Den har en förvånansvärt fokuserande effekt och hennes elever sitter spända framför den när de diskuterar olika problem som visas upp.
Allt borde alltså vara frid och fröjd. Problemet är att hon inte äger verktyget. Det började med att datorn skulle installeras om och det gjorde teknikerna utan prut. Ja alltså verkligen utan prut. De blåste helt enkelt alla tidigare installationer inklusive min frus material och elevernas. Den kvällen kom det några små antydningar om vad man skulle kunna göra med klantiga tekniker och hur mycket tid det skulle ta att leta upp material och ta fram nytt material. Från den luttrade mannen hördes bara små kommentarer om vikten att ta backup.
Sen tog en veritabel följetång av problem vid. Varje kväll avhandlades något program som hade försvunnit och som de stressade teknikerna nog skulle kunna lägga in om ett par veckor. Jag fick lära mig att det inte gick att spara på datorn. Att lagringskvoten var så liten att den fylldes på mindre än en vecka. Att det fanns någon spärr som hindrade henne att koppla upp sig mot bibliotekets talboksdatabas. Att strömmande media inte gick att köra. Att personalen visserligen utrustats med en minnespinne men att hon inte hade behörighet att hämta material från den. Att hon hade fotograferat tillsammans med eleverna men att hon inte hade behörighet att hämta bilderna till datorn. Slutligen en kväll sa hon:
- Nu har jag arbetat nästan en timme med materialet för en lektion och imorgon när jag har använt det måste jag radera alltihop för att få plats med annat. Kom inte och säg att det här sparar tid.
Den nya vokabulären, med drivrutiner och minnespinnar och talboksdatabaser borde ha varnat mig. Istället vägrade jag tro på min fru och infann mig på hennes skola. De program hon ville ha installerade och saker hon ville ha fixade borde ta mig en knapp halvtimme att fixa. Det var en intressant upplevelse. Efter en timme gav jag upp. Det känder som en slags kombination mellan Sisyfos arbete och att ha hamnat i labyrinten i Knossos. Hur jag än bar mig åt stötte jag på hinder. Slutligen åtserstod möjligheten att hacka systemet och det vågade jag inte med tanke på min frus fortsatta anställning.
Den totala investeringen i en Smart-Board med all kringutrustning, elektrikerarbete och annat ligger kring 40 000. Jag lovar er att det är värt det. Men just nu håller jag med min fru. Om det är såhär infrastrukturen fungerar på våra skolor så inte är det någon tidsvinst. Inte är det någon annan vinst heller för den delen för allt som var värt att göra har förbjudits.

Imitera, skapa eller fuska

Carola har bråkat med mig. Nu har du inte varit inne och skrivit på över en vecka. Jag åberopar kampen om tiden som skäl. Klämd mellan arbetet att ta fram policyer om fusk, några antologiartiklar, en avhandling, några kurser, bolognaprocessen, högskolepedagogiska kurser, upphandlingar av lms:er och en TV-inspelning om fusk sitter man ganska tight för att uttrycka det milt sagt ovetenskapligt.
Jag prioriterade TV-inspelningen när jag väl fått iväg antologikaptilen och policyförslagen. Jag har precis lättat från TV-soffan där jag sett inslaget. Tyckte inte alls jag hann få sagt vad jag ville och kände mig nästan tvekande till att titta på programmet. Men visst är det en intressant process. Jag blev uppringd sådär i oktober 2006 av Skolfronts redaktion. Sen har det ringts och gjorts förberedande intervjuer från och till i fem månader. I den sektorn av mediavärlden tycks det finnas framförhållning, arbetsdelning, minutiösa och nästan oruckbara tidscheman och mycket annat. Jag har talat med researchers, producenter, programansvariga och programledare och slutligen med sminkösen. Allt för ett inslag som slutligen blev 5.40 minuter av ett 25 minuter långt program. Det finns en slags utväxling här som till och med slår mitt eget förberedelsearbete inför kurser med god marginal särskilt om man betänker hur många som varit inblandade.
Hur gick det då?
Ja hur är det Bodil Jönsson brukar säga?
-Tankar tar tid!
Det blir inte mycket tid att tänka i en studio. Jag ser dessutom i en utskrift på UR:s webbsida att jag har sagt följande under intervjun innan programmet.
- Visst ska man ta fusk på allvar, men samtidigt har utbildningarnas krav på elever höjts. Uppgifterna har blivit svårare. Om fusket accelererar är det banne mig vårt fel, då är det undervisningen som är undermålig. Då har eleverna två val, antingen hoppa av utbildningen eller fuska av ren desperation.
Ja det skall ju vara lite tillspetsat när det skall gå snabbt. Givetvis kommer studenter att fuska även om vi har en bra undervisning. Inte heller tycker jag det är okej att fuska för att man sätts under press i sin utbildning. Fast jag står för att vi har ett ansvar. Det största ansvaret handlar om att hitta former för utbildning och examination som går ihop och hitta den tid som studenterna behöver för att lära sig och den tid vi behöver för att stöda deras lärande. Skapande processer tar tid. De saknar dessutom facit och kan vara ångestskapande. Hur förenar vi kravet på att lära studenter arbeta i sådana processer med kravet på att examinera individer?
Förhoppningsvis blir det mer tid under kursmomenten på högskolan. Tid just att fundera över hur det man säger kan tänkas gå fram. Tid att korrigera och reparera och reflektera över vad man sagt. Förhoppningsvis har jag bättre kontroll över händelserna. Trots det finns det inga garantier.

onsdag 14 mars 2007

Kreativiet och tid - Kupferberg Malmö Högskola

Om några timmar är det konferens kring en antologi jag är en av redaktörerna för. Boken ska ge en översikt av forskningsperspektiv som nordiska forskare använder för att studera lärares arbete.

Det känns som julafton att läsa alla bidrag. Professor Kupferberg från Malmö högskola skriver om kreativitetssociologiska perspektiv på lärararbete och pekar på det faktum att kreativa människor som konstnärer och författare arbetar med den totala uppmärksamheten, att fokusera och reagera på sätt som ofta kräver ostördhet och tid och att det man ägnar sig åt ofta är att iaktta vad andra gör eller har gjort och relatera det till sitt eget, eventuellt kan man även i vissa stadier ägna sig åt att imitera och påpekar, Feiwel Kupferberg, med hänvisning till Vygotskij, skriver han: "Mellan att imitera och skapa själv är det en gradskillnad snarare än en artskillnad"

Bidragen som ska behandlas på dagens konferens är arbetsmaterial, men Kupferberg har inte skrivit några varnande ord "citera ej" så jag tar mig friheten... Han skriver vidare"Skolan har inte förmått förmedla den viktiga lärdomen att självdisciplin och lek är två sidor av samma sak. Den har inte kunnat skapa en kreativ läromiljö som förmår att kombinera det lekfulla som är en viktig bit av kreativiteten med ett starkt fokus eller förmåga att koncentrera sig på en och samma uppgift i lång tid som kännetecknar den yrkesmässiga vuxenkreativiteten." Ett av hindren som lyfts fram är skolans tidshantering, både när det gäller lärares och elevers arbete.
Jag ska försöka prata vidare med honom om detta när vi ses.

söndag 11 mars 2007

I den bästa av världar

Ett hälsoprojekt pågår i kommun X som finansieras av bl.a. EU-mål3-medel. I projektet ingår en kurs om det vardagliga lärararbetet och hur det kan organiseras för att stimulera kunskapsutveckling och för att minska tidsbristsituationer.

Mitt under pågående kurs och projekt bestämmer ledningen att alla arbetslagsledare skall gå arbetslagsledarutbildning och 1/3 del av kursdeltagarna försvinner.

I sista kursmomentent ska vi tala om hur man kan organisera kunskapsutvecklande system som kan användas för bl.a. mottagande av nya lärare. Då får lärarna besked om att över 40 av dem skall sägas upp - nyanställda kommer man inte att hantera på ett tag.

Folk på kursen vet inte om de ska få jobba kvar. Lärare är så pressade att de hoppar av stresshanteringsstöd, för de varken hinner eller orkar ...

Så ser det ut en tid då alla talar om att satsa på skolan och lärarna.

tisdag 6 mars 2007

Korsordseffekten

Jag lärde mig ett nytt ord när jag var i Linköping å föreläste igår. En ombudsman berättade att de fått en ny arbetsuppgift som innebar att han har jour regelbundet. Det innebar att han var ombudsman "online" för att svara på medlemmarnas frågor. Å han berättade om hur svårt det var att gå ifrån å ta rast. "Jag ska bara svara på en till" "å en till" - konstigt, sa han, det blir som en slags korsordseffekt.

söndag 4 mars 2007

När det svartnade för ögonen

"När jag vaknade i morse svartnade det för ögonen. Det hade redan blivit kväll, så fort går tiden" - sa Ulla Skog i sitt framträdande i ett fullsatt Folketshus. Tiden är ett ämne också för ståupparna och folk skrattar igenkännande.

onsdag 28 februari 2007

Varför hinner lärarna inte klart innan tiden är slut?

Hur ser villkoren ut för lärares arbete? När de t.ex. ska göra något så kvalificerat som att skapa ett matematikprov? Vad är det som gör att de inte kommer att hinna klart? Varför måste en av dem ta hem och göra klart? Läs artikeln i pedagogiska magasinets senaste nr: Ta fast tidstjuven!

onsdag 21 februari 2007

Sekventialitet och falsk sekventialitet

Se där har vi ett typiskt tillfälle när Carola och jag inte är överens. Det finns sekventialitet och falsk sekventialitet. Jag har inget problem med resonemanget att jag inte kan äta maten innan jag har har skaffat den men stora problem med ett påstående att jag inte kan skaffa mat innan jag har ätit den. Jag kan alltså inte se något problem med sekventialisering när lärare får svårt att hinna både trösta en elev och äta under sin lunchrast men jag ser problem med att avgöra vilket som skall ha högsta prioritet. För läraren finns förmodligen ett ethos som löser problemet. Eleven kommer först och den egna hungern är förmodligen inte större än att man i värsta fall får klara sig utan lunch den dagen. Problemet uppstår när organisationen börjar ta en sådan prioritering för givet för även om en lärare kan klara att stå över lunchen en dag så klarar inte lärare att ständigt ställas inför avgöranden om att lösa arbetsproblem eller äta. Då lägger sättet att arbeta grunden till ett hälsoproblem. Ofta sätter vi dessutom sekvenseringen ur spel genom att utföra flera handlingar under samma tidsram . Idag åt jag till exempel medan jag diskuterade först ett projekt, sedan ett problem med popup-blockers i en distanskurs och slutligen aktiviteten i en annan distanskurs. Jag hann med 32 minuters lunch som samtidigt var arbete. Skall jag räkna det som arbete eller lunch. I min verksamhet, det vill säga offentlig verksamhet tror jag man håller på sekventialitet och utesluter begrepp som arbetslunch. Men det var det väl egentligen. Min poäng slutligen om jag nu har en sådan är att man måste se upp med att konstruera naturliga ordningar. Förvisso finns det någon form av sekens. Solen måste gå upp först innan den går ner! Eller är det tvärtom? Eller beror möjligen solens upp och nergång på var jag befinner mig. Men när det gäller mitt arbete är det nog oftast sociala faktorer som avgör vad som kommer först och vad som kommer sist.

måndag 19 februari 2007

Tidsgeografi och lärararbetet II

Tidsgeografin slår fast krav som fenomen ömsesidigt ställer på varandra. Ätande innebär att vi först måste skaffa mat innan vi kan äta. Vi kan inte äta först och skaffa maten sedan. Detta kan tyckas självklart. Det blir så därför att tidsgeografi utnyttjar en väldigt hög abstraktionsnivå för att visa hur tid och rum med nödvändighet ordnas. Undervisningen i hjärt-lungräddning på övningsdockor krävde att övningsdockor plockades fram och gjordes i ordning först. Det går inte att göra övningarna först och plocka fram dockorna sedan. Man kan inte lösa alla konflikter mellan barnen på tisdag eftermiddag när man har en lång lunch. Konflikterna måste uppstå först innan de går att lösa. Men detta faktum är skolan inte alltid planerad för. Skolan låtsas inte alltid om den sekventialitet som med nödvändighet finns inneboende i det arbete lärarna utför. Därför blir torsdagen sönderstressad när man på sin 30 minuters lunch utöver att man ska äta och förbereda kommande pass också ska trösta en kille som slagit sig och lösa konflikten mellan tre tjejer.

tisdag 13 februari 2007

En lång dags färd mot natt

Det är märkligt. Vi startar en blogg om tiden och genast märker jag att jag får svårt att hitta tid att skriva i den. Livet ser ut som jag förstår att det gör för väldigt många numera. Man går upp vid halv sex (om det är en bra dag, på torsdag är det fem som gäller och på fredag fyra. Sen tar man tåget som om det håller tiden bjuder på en dryg timmas sammanhängande arbete i en tyst kupé. Sen börjar arbetet och den lokala kampen om tiden. Den handlar mest om att försöka hålla sådant man inte skall jobba med på avstånd och vika tiden för de projekt som är finansierade. Idag gick det inte så bra. Carola och jag ägnade nästan en timme åt att gå igenom olika projekt där en tid-rums geografisk ingång skulle kunna ge nya kunskaper. Bland annat tittade vi på mina studier av hur lärare använder sin tid när de deras studenter använder datorer. Lite deprimerande egentligen. Lite innehåll och mycket tekniskt strul. I en studie nära 50% förflyttningstid. Det var vi överrens om skulle ha varit oerhört intressant att använda tids-rums grafer för att illustrera. Imorgon skall jag ge mig på jakt efter något vettigt program som kan generera sådana grafer automatiskt. Någon som har ett tips kanske?
Så hur gick det med resten av dagen. En timme och 27 minuter gick åt till frågor om fusk från olika kollegor. Så har det varit i två veckor nu. Måste vara en epidemi. Så nu blir det återigen en lång dags färd mot natt. Det gäller att skynda på för snart ringer klockan igen och en ny dag gryr i landet där vissa påstår att vi inte jobbar tillräckligt.

måndag 12 februari 2007

Tidsgeografi och lärararbetet I

Jag håller på med ett bokkapitel om tidsgeografiska perspektiv på lärararbetet. Det är inte unikt att intressera sig för läraryrket och arbetstid, men få tycks låta sig inspireras av det tidsgeografiska perspektivet. Jag funderar på att börja kapitlet så här:

Vi lever i en tidstid, en tid då tid står i fokus eller kanske snarare bristen på tid. Sådant fokus finns bland lärarna i deras arbetsvardag och i den offentliga debatten om lärares arbete. Debatten på jobbet och i det offentliga rummet influeras ofta av den vetenskapliga kunskapsproduktionen. Forskning om tid och lärares arbete kan man finna på många olika ställen. En sökning på Google –scholar, på ”teacher” och ”work time”, ger över en halv miljon träffar. Det dominerande kunskapsintresset idag tycks tycks vara att förklara lärarstress i relation till arbete och tid

lördag 10 februari 2007

Jippi!

Det är lördag, å jag är på jobbet. Jippi!
För att kunna sluta tidigare en dag nästa vecka så jobbar jag undan lite.
Det känns skitbra.
Har promenerat hit i underbar vintersol.

fredag 9 februari 2007

Den tidsbesparande tekniken

Jag har jobbat en hel del utanför akademin. Tillräckligt länge för att veta att historien om damen som ringer supporten för att hennes kaffehållare inte fungerar faktiskt har en verklighetsbakgrund. Det finns användare som får problem för att de tror att cd-enhetens inmatning är en platta för att ställa kaffekoppen på.
Det finns ett retoriskt knep som heter stake inocculation. Det går ut på att man lägger upp sitt argument så att man redan från början visar att man inte har något att vinna på det man försöker säga. Så jag säger redan nu. Jag gillar datorer, Internet, multimedia chattgrupper och bloggar MEN!!! (för att citera Tony Irving). Teknik spar inte tid för alla och inte alltid. Jag brukar hävda att vi som verkligen arbetar med IKT och använder det i undervisningen behöver mer tid. För att visa våra webbsajter, köra våra simuleringar och titta på våra streamade videos behöver vi salar med utrustning som fungerar. Nu i veckan var vi bokade i en sal som inte var patchad. Som tur är kom vi en timme innan föreläsningen egentligen på grund av att våra dåliga erfarenheter fått oss att alltid kontrollera allt innan. Men där stod vi och skulle demonstrera hur olika söktjänster fungerar och det fanns ingen kontakt till Internet. Det blev till att koppla in en annan dator för att kontrollera att det inte var fel på datorn. Sen blev det ett besök hos dataenheten för att kontrollera att det inte var något fel med uppkoplingen mot Internet. Slutligen var blev det ett besök hos infraenheten för att kontrollera att alla ledningar fanns på plats. Det fungerade inte ändå. Då blev det till att gå till arbetsrummet och koppla upp sig mot salsbokningssystemet och leta reda på en annan sal, sätta upp lappar så att alla vet att vi bytt sal och så vidare.
Det går naturligtvis att säga att arbetsgivaren betalar och att det är arbetsgivaren som förlorar. Egentligen är det tillräckligt illa. Så år det emmelrtid inte. Vi har en begränsad tilldelning för varje kurs. Antingen får jag använda mindre tid för att förbereda. Då blir kvaliteten sämre och kursdeltagarna förlorar. Annars får jag ta det av min fritid. Jag skulle också kunna strunta i att använda IKT. Fast så blir det inte. Jag får ta det av min fritid. För som sagt - jag tycker att det är viktigt att lärare behärskar den nya tekniken.

Det dolda arbetet

Så har jag tömt min pappersinsamling igen, det gör jag kanske en gång i månaden, men flera gånger i veckan går jag iväg med sopor till sopsorteringen i korridoren. Om alla mina 86 kolleger gör det också…..2 minuter i veckan på att fixa sopor i tjänsten. 86 x 2 = 172 min, i 45 veckor ger 193 timmar om året!

Då blir det spännande att se vilken tid samtliga 400 lärare och forskare på högskolan lägger på sophanteringen. Vi är sammanlagt ca 400 personer, 400 x 2 = 800 i 45 veckor ger 36 000 minueter. Det blir 600 timmar om året, vilket motsvarar all undervisningen på tre 10-poängskurser eller forskning publicerad i 3-4 vetenskapliga artiklar. Räknar vi utifrån schablonen för lektorstimmar, 580 kr, som inkluderar sociala avgifter så kostar detta arbete 348 000 kronor.

Visst, ibland kan det vara skönt att sträcka på sig och gå en runda. Men det kan också vara en press att få bort kladdiga bananskal innan besöket från kommunen kommer. Men i vilket fall som helst utför vi en arbetsuppgift, men sedan vi informerades om det i mail för några år sedan så tycks arbetet ha försvunnit som något som egentligen finns.

Den finns inte specificerad i våra tjänstebeskrivningar. Den finns inte som en kostnad på något konto. När städerskorna utförde arbetet var det en synliggjord arbetsuppgift och den tog plats i ett kostnadskonto. Men nu är den borta! Arbetsuppgiften belastar inget konto! Men den kostar motsvarande 30-poängs undervisning, vem betalar?

Men, är det detta som är att producera mervärde? Att producera "mervärde" för Högskolan är ett av de formellt fastslagna lönekriterierna vid Högskolan.

Attans att jag inte tog upp det i lönesamtalet....

Introduktion till kampen om tiden

Många har säkert läst Momo och kampen om tiden. Momo tar upp kampen mot tidstjuvarna som stjäl vår tid. Vi har bägge intresserat oss för hur arbetstiden är organiserad. Carola främst utifrån hur lärares arbetstid är organiserad och Lars-Erik utifrån hur vår tidsanvändning påverkas av ny teknik. I vår forskning har vi bägge slagits av att tiden tycks försvinna och att ingen tycks vara medveten om vart den tar vägen. Carola har sett hur arbetsmöten avbrutits gång efter gång på grund av yttre störningar utan att någon egentligen tänkt på hur mycket tid som försvunnit.Lars-Erik har sett hur lärare svurit över långa väntetider i kommunala nät som överlastats av säkerhetsåtgärder.
Hur mycket tid försvinner egentligen och vart tar den vägen? Vi har bägge upplevt en tid när många arbetsplatser hade stämpelklockor och ständiga tidstudier genomfördes. Bägge har vi höjt rösten mot sådana system. Vår undran fick oss emellertid att installera TraxTime vår egen stämpelklocka på våra datorer. Vi var naturligtvis inte direkt överraskade över hur många småuppgifter, från att rensa spam ur vår e-post till att sopsortera som skapade tidsläckage. Vad vi inte hade klart för oss är hur mycket tid sådana uppgifter tar. Det är inte sekunder i veckan, inte ens minuter det handlar om utan timmar.
I den här bloggen tänker vi ta upp tid på olika sätt. Vi har ingen ambition till att göra bloggen till en forskningsblogg. Snarare har vi tänkt oss blanda och ge fritt, dela med oss av böcker och artiklar vi läser, de senaste galenskaperna i vår tidmätning, arbetsskämt om tid, de filmer och musikstycken med anknytning till tid som vi hittar på YouTube och MySpace och de iakttagelser som vi gör på olika arbetsplatser. Förhoppningsvis får vi hjälp - av er.
Carola Aili
Lars-Erik Nilsson