söndag 11 mars 2007

I den bästa av världar

Ett hälsoprojekt pågår i kommun X som finansieras av bl.a. EU-mål3-medel. I projektet ingår en kurs om det vardagliga lärararbetet och hur det kan organiseras för att stimulera kunskapsutveckling och för att minska tidsbristsituationer.

Mitt under pågående kurs och projekt bestämmer ledningen att alla arbetslagsledare skall gå arbetslagsledarutbildning och 1/3 del av kursdeltagarna försvinner.

I sista kursmomentent ska vi tala om hur man kan organisera kunskapsutvecklande system som kan användas för bl.a. mottagande av nya lärare. Då får lärarna besked om att över 40 av dem skall sägas upp - nyanställda kommer man inte att hantera på ett tag.

Folk på kursen vet inte om de ska få jobba kvar. Lärare är så pressade att de hoppar av stresshanteringsstöd, för de varken hinner eller orkar ...

Så ser det ut en tid då alla talar om att satsa på skolan och lärarna.

1 kommentar:

suz sa...

...och trots det har vi haft nyanställda att hantera... I en organisation av den här storleken blir det i alla fall nya ansikten eller ansikten som befunnit sig i en annan del av organisationen tidigare. Dessa måste man också förhålla sig till. Att byta arbetsplats inom en kommun kan ju ibland vara lika stort som att byta arbetsgivare, ibland större.

Jag har haft i "läxa" på en annan utbildning att läsa din artikel med namnet "Lärarna sänker själv sin status." Spännande läsning även om jag inte håller med dig i allt du skriver där. Det kan ju bero på artikeln nu har några år på nacken.(publicerades -99). Jag tänker bl.a. på det där med att ta risker....Visst kan vi som är lärare också ta risker, ibland, vad gäller att hantera våra "svåra fall" och ta konsekvenserna av ett ev. misslyckande. Det kan ju resultera i en anmälan till skolverket t.ex. Det är dock sällan så att det i detta risktagande bara finns två parter som hos läkaren. Där är det läkaren och hans/hennes patient. Hos oss handlar det om läraren "det avvikande fallet" men även om ett tjugotal andra individer vars studier och studieresultat kanske äventyras om jag som pedagog framhärdar i att hantera mitt avvikande fall. De har kanske inte råd att förlora några skolår medan pedagogen bedriver sin forskning för att förbättra eller utvidga kårens kunskapssystem. Vi är dessutom i lag tvingade att, under vissa förutsättningar, lämna ifrån oss våra avvikande fall- anmälningsplikten.
Däremot tycker jag inte att vi lämnar ifrån oss till andra yrkesgrupper när vi använder oss av speciallärare eller specilapedagoger. Dessa tillhör vår "kår". En del psykologutredningar görs ju av våra avvikande fall men oftast ger dessa utredningar inget nytt vid handen utan styrker bara det vi/lärarna redan har kommit fram till. Här saknar man verkligen det du talar om, statusen eller legitimeringen som hade gett oss rätten att göra dessa utredningar själv. Fast jag vet inte vad denna vetenskap/kunskap skulle ha för rubrik. Det är inte pedagogik eller didaktik som ju ska vara våra discipliner. Det kan vara psykologi och det kan vara sociologi och varför ska man då uppfinna hjulet igen? Vår sits är inte enkel i detta sammanhang. Vi är ju en slags frisk-arbetare. Man skulle kunna likna det vid friskvårdsarbete. Vad gör en friskvårdsarbetare när de upptäcker att någon är sjuk? Lämnar de inte också vidare till någon som sysslar med sjukvård?